Jag har inte skrivit en rad i bloggen på en hel månad. Jag har faktiskt inte ens suttit vid en dator på en månad. Jag hade nog behövt göra det, men jag har varken haft någon lust eller energi till att göra det. Jag kan förbereda er på att det här blogginlägget kommer bli milslångt. Jag känner att jag behöver skriva av mig. Skriva om hur den senaste månaden har känts. För det har varit ett mentalt kaos.

Jag har fortfarande svårt att känna mig hemma i Stockholm. Jag tar första bästa tillfälle i akt att fly vårt hem. Jag känner mig ensam, utanför och utråkad. Och jag är inte den sortens människa som klarar av att sitta uttråkad och vilsen. Jag får panik i hela kroppen. En overklig känsla. En obehaglig mäktig känsla. Ofrivillig känsla. Jag gav det verkligen ett försök då barnen började på Olofslunds förskola. Men det gick bara inte. Förskolepersonalen skrek på varandra, på barnen, kastade ner barnen i marken och hade ingen som helst struktur. Allt var fullständig katastrof. Efter tre dagar kände jag bara att det fick vara nog. Vi åkte aldrig tillbaka dit. Jag ringde förskolechefen som tog detta väldigt allvarligt och lovade att återkomma... det gjorde hon aldrig. Jag ringde runt halva Stockholm efter en annan förskoleplats och stalkade kommunen, till en början utan resultat. Tillslut fick jag tag i en toppen dagmamma som sa att vi var välkomna på ett besök. Efter det lovade hon att göra allt för att Freja & Alice skulle få gå där. En vecka senare hade hon hjälpt oss med platser åt barnen, så efter en månads lång väntan ska de nu äntligen få börja hos henne. Så imorgon drar det äntligen igång. Dock vill barnen inget hellre än hem till Norrköping. Hem till sina kompisar och sina fröknar. Fan, ni förstår inte hur ont det gör att se sina barn gråta, skrika och inte vilja annat än flytta hem. Hur det känns när Freja gråter i två timmar i sträck och ber mig flytta tillbaka med henne. Hur ont det gör när hon saknar sin Oliver. Sin kompis sedan ettårsålder. Hur ont det gör att se henne arg och besviken på oss för att vi tagit med henne hit. Jag visste ju att det var en dum jävla idé. Fan också!

Jag har saknat att ha mamma över på fika, kompisar som hänger på låset och vinkväll med mina barndomsvänner. Och jag har haft allt utav det den senaste tiden, ändå känner jag mig mer ensam än någonsin. Ensam och återigen vilsen. Stockholm känns inte som något för mig längre. Det känns öde och ja... vilset.

Jag hade stora förhoppningar om att få en tätare och bättre kontakt med min pappa. Att vi skulle ses som far och dotter och att han skulle vara en bra morförälder till mina barn. Men det blev allt annat än bra. Han har betett sig som ett riktigt svin. Han har baktalat mig och min sambo. Han ljuger, säger så vansinnigt elaka saker, och kastar så mycket skit! Jag tänker inte ens gå in på alla de helvridna saker han sagt, och fortfarande säger om mig. Jag har bestämt mig, han är inte en del utav mitt liv längre. Och vet du vad pappa, gör mig arvslös och stäm mig för att jag har ditt efternamn om du vill. Det gör mig inte det minsta. Du är en vedervärdig människa, en ensam och sorglig person. Du förstår inte vad du går miste om genom dina handlingar och ditt sätt att vara. Jag säger det nu - Jag har ingen pappa och barnen har ingen morfar!

Sådär, visst är det kul att jag är så positiv? Därför fortsätter jag. Så, träningen. Haha, trodde jag på allvar att det skulle hålla i sig när jag flyttade? Nej det gjorde jag inte. Och kanske just därför, då jag gick in med den inställningen sket det sig rejält. Jag har tränat tre gånger sedan jag flyttade hit och jag har vansinnesätit snabbmat. Varför? Ja fråga mig inte. När jag tappar kontrollen om någonting så följer min förlust av kontroll vad gäller mat också. Och jag tappade kontrollen över mitt liv som på något vis funnit sådan harmoni i Norrköping. Jag slutade mit fantastiska jobb, lämnade vår lägenhet, tryggheten med dagis och S fasta jobb. Vi gjorde en sådan helomvändning att allt fallerade. Jag har verkligen inte haft någon som helst jävla lust. Konstigt egentligen då jag faktiskt mådde så bra. Dessutom har jag i snart en månads tid glömt bort att äta min medicin som jag fick börja äta mot hypokondrin vilket gör att jag känner mig som skit.

Min kropp är i uppror igen. Jag har ont överallt, jag går på toaletten elvatusen gånger / dag då jag bombar min kropp med socker och kaffe. Jag sover uselt och har inegn energi. Varför gör jag såhär mot mig själv hela tiden.
Sedan kan man kanske se det som en jävla tur att vågen står på 85,5 Kg vilket innebär att jag gått ner 2,2 Kg sedan jag flyttade hit. Samtidigt är det kanske inte så konstigt då jag inte suttit still vidare mycket.

Sedan känns det sådär. Saknar helgerna då mamma och Sofie kom ner för att hälsa på, då det var mer kvalitétstid. Nu ses man så hastigt att man knappt hinner glädjas åt att man faktiskt ses.

Sedan saknar jag mig och Stoffe. Saknar oss som team och kärlekspar. Saknar oss som allt. Saknar hur allt var och hur det kunde ha varit om vi inte kastat oss in i det här.

Saknar mina arbetskamrater Johan, Emelie, Fia & Fanny något överjävligt! Era kloka ord och de fantastiska stunder man haft tillsammans.

Nu har jag bara en sak till att säga innan jag avslutar det här helkassa jävla skitinlägget -
Förlåt till mig själv för att jag låter mig själv pajja det jag bygger upp. För att jag saboterar vad jag vet att jag mår bra av. Förlåt mig själv för att jag gett min kropp negativa tankar och dålig mat. Och jag lovar dig, att imorgon ska jag ge dig det allra bästa igen. För mig själv, mina barn och sambo. För vår framtid!

Så. En första vecka i Stockholm. Men avslut i Norrköping. Sitter nu på mitt älskade arbete. Har bara vart från Norrköping i en vecka, men trots det så har jag verkligen LÄNGTAT tillbaka. Känns fantastiskt att jag kommer få arbeta extra då det behövs personal till långpass. Världsklass. Hursom, första veckan i Stockholm var full utav blandade känslor. Mycket nytt, mycket tårar och förvirring till tusen. Saknat de rutiner och den vardag vi hade i Norrköping. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle göra det.

Jag har tränat två gånger på SATS i Jakobsberg, men vrål längtat till mitt gamla gym. Dock tror jag att det blir bra tillslut.

Jag har inte kostbloggat sedan i torsdag, men jag har vart helt paj. Dessutom har jag glömt att ta min medicin, vilket får mig ur balans vad gäller planering och känslor. Igår festade jag dessutom på en Cola Zero, två glas äppeljuice, några tacochips & thaimat. Nej, det var inte bra. På kvällen åt jag dessutom ca ½ dl vit choklad. Dumt. Så dumt. Men nu är det som det är. Ibland tappar jag kontrollen, men jag är glad att jag inte gjort det i samma utstreckning som tidigare. Då var det förjävligt!!!

Anyhow, imorgon är det Måndag och vi åker tillbaka till Stockholm ikväll. Jag ska monstersöka jobb och barnen ska på inskolning på förskolan. Förhoppningsvis hjälper det oss att komma i fas. Klart att det gör.

Nu har vi snart kommit helt iordning i vår nya lägenhet, vilket känns skönt. Bara det har varit ett enormt stressmoment i vardagen.

Efter första inskolningspasset på dagis imorgon, då jag vet hur resten av deras tider kommer se ut ska jag sätta mig ner och planera kost, träning och annat världsaviktigt!

Att jag ballar ur en dag betyder inte att jag kommer misslyckas! För det kommer jag inte att göra denna gång!
I HELVETE HELLER!

Bloggen är inte så rolig just nu. Jag vet det. Men vi flyttade ju som sagt till Stockholm i lördags och lämnade mycket kärlek kvar därborta. Det är svårt att komma in i det nya livet här uppe och barnen mår väl sisådär. Att Freja gråtit i två timmar konstant idag och vansinneslängtar efter sin bästa Oliver, gör så fruktansvärt ont i mammahjärtat. Att hon dessutom fått kalasinbjudan till sin andra bästa kompis, Hampus och att vi inte kan åka på det gör ännu ondare för jag vet hur mycket hon skulle vilja det. Men vi har inte visat henne kortet. Jag vågar inte. Jag vill inte se henne falla samman igen.

- Mamma, det gör ont i hjärtat att sakna Oliver såhär mycket. Jag vill inte att han glömmer mig.

ÅHH! Jag vill bara spola tillbaka tiden och vara där vi var för sex månader sedan. Jag trodde jag skulle känna mig hel i Stockholm, men faktum är att jag aldrig känt mig så splittrad tidigare...

Nu bor vi är. 20 mil från Norrköping. Från staden där barnen växt upp och känner trygghet. Från människor vi saknar och älskar. Från jobb vi önskar vi hade kvar och dagis vi verkligen kände sådan kärlek till. Nu är vi här. I Stockholm. Det skrivs ett nytt kapitel i vår bok och vi ska försöka göra det fantastsikt. Det kändes tomt att lämna Norrköping. Jag grät hela vägen hit. Det gjorde ont. Det gjorde ännu mer ont att Freja grät. Alice var glad! Hon ville iväg så fort som möjligt. Blandade känslor helt klart!

När jag för första gången klev in i lägenheten (igår) så kände jag faktiskt med en gång att "Det här är vi!" Jag hade ju inte sett den alls innan. Tur var väl det för det var något av det värsta min mamma och sambo sett, som båda var på visningen. Nu är lägenheten renoverad från golv till tak och allt är sådär snuskigt nytt att man knappt vågar röra sig. Jag var vansinnigt orolig över att Freja skulle hata det. Att hon skulle vilja vända i dörren och åka därifrån. Men hon var lätt. Sådär enkel och fantastisk som bara ett barn kan vara. När hon sedan upptäckte att hon kunde ta sin sparkcykel, gå rakt ut genom altandörren och sedan vara ute själv på gården vart hon alldeles lyrisk. Hela hon svämmade över av glädje. Under dagen då vi packat upp har hon sprungit ut och in:

- Jag går ut en stund mamma. Kommer snart!
- Nu är jag hemma igen mamma.
- Får jag gå ut igen mamma?
- Hej, nu kommer jag in mamma!

Hon älskade sitt rum och sa att det var så mycket bättre än det gamla. Hon satte sig i fönstret med djup fönsterbräda och tittade på film. Hon såg verkligen sådär underbart lycklig ut.

Plötsligt tycks Alice vara den som inte vill alls. Hon har sagt hela dagen att "Jag vill hem, där var farmor bor!" Hon har heller inget intresse av att vara i sitt rum eller sitta inne hos Freja. Vid några tillfällen tog hon ett paket Finn Crisps hon lyckats gräva upp ur en låda och gick ut i lekparken och hade "fika med korv och pomme!" Annars var hon mest mammig och ville inget alls! Snälla säg att det ändras snart?

Lägenheten är i vilket fall helt fantastisk. Ljus, fin, fräsh - u name it! På måndag är det meningen att barnen ska börja på dagis. Men de kommer att byta till ett annat dagis (närmre) efter sommaren. Dock fanns det inte plats där nu. Jag är nervös, orolig och .. ja helt förvirrad. Snälla gå bra!!!

Norrköping - vi saknar! Kom precis på mig själv då jag funderade på att gå en långpromenad runt strömmen imorgon och fråga Camilla om inte hon och barnen ville leka med oss i parken. Det går ju inte... Saknad!!!

Tänkte träna på SATS Jakobsberg imorgon! "Nytt kan också vara bra," tänker jag innan jag stänger ner datorn! Natti Stockholm. Natti Norrköping! ♥

Det är bara 17 dagar kvar. Det är helt galet. Jag har bott här sedan Mars 2005. Jag har hatat Norrköping. Hatat folket, atmosfären och hela tillvaron. Jag har saknat pulsen, energin och de sena men ack så underbara nätterna i Stockholm. Jag har gråtit över att vi inte har kunnat flytta dit. Suttit tyst i bilen varje gång vi hälsat på när vi är påväg tillbaka till Norrköping och haft sådan dunderångest över att vi inte kunnat stanna kvar. Livet blev såklart helt fantastiskt när jag fick barn, men då ville jag samtidigt ha nära till min mamma. Jag ville kunna ta en fika med - eller bara kunna svänga förbi henne närsom. Jag ville att hon skulle se varje dag av deras uppväxt. Jag ville inte att de skulle växa upp i Norrköping. Men så en dag, efter fyra års köande var det vår tur. Vi fick en lägenhet.

Vi fick dessutom en lägenhet bara 2 min från min mamma med familj, med uteplats, två badrum och som skulle renoveras i samtliga rum. Vi fick frossa i tapeter, nya golv och målarfärger. Allt var sådär knasbra som man gått och väntat på i all evighet. Men så ville jag plötsligt inte längre. I Norrköping har vi dagis där tjejerna stormtrivs, bra och trygga inkomster från våra jobb (som vi dessutom stormtrivs på,) nära till allt och möjlighet att längta sådär extra mkt när man vet att mamma och syskon kommer för att hälsa på över en helg. Nu ska allt bli annorlunda. Nya jobb, nytt dagis, nya människor och en jävla massa pusslande av tider! Hur ska vi få ihop allting? Kommer barnen trivas? Får jag jobbet jag sökt? Kommer vi att fixa det här? Hur FAN kunde vi tacka ja till allt detta utan säkerhet?

Om jag kunde så skulle jag gå tillbaka i tiden och ÅNGRA att jag tryckte på "Ställ dig i kö för lägenheten"-knappen! För det här känns verkligen inte rätt. Det känns så fel, så INTE OK! Jag vet att vi måste ge det en chans och att vi velat det här så länge. Men Norrköping med sin närhet till och värme i allt känns sååå tryggt. Naturen, staden, människorna!

Nej. Jag vill inte nu!

Bara för att försäkra er om att jag är rätt söt egentligen ;)

Så ni vet vem ni har att göra med liksom!

  

  

Jag har mycket svårt att acceptera att jag fyller 26 år i sommar. Jag menar, det är ju bara gamla tanter som är 26. Det är väl då man förväntas lyssna på dansband och baka surdegsbröd? Jag gillar inte dansband. Jag drömmer mig tillbaka till Gotland, det ständiga sommarfestandet och busklottret på SL-tågen. Minns nätter fyllda utav Gyllene Tider och nattdopp i mälaren. Allt var coolt. Nu ska man vara organiserad, avslappnad och duktig. För är man inte en bra förebild så går det åt fanders. Men mitt i detta kaos av åldersnoja är jag lycklig över att vara där jag är, med dom jag är med!
 
Livet är fantastiskt som det är. Men det blir vackrare när man får barn. Sådär okomplicerat underbart!
Freja har växtvärk & Alice kan inte sova. Så här sitter jag i Frejas säng för att invagga någon slags trygghet. Mina barn somnar så gott när jag är nära. Jag är nog rätt bra ändå. Hm, jag blir himla emotionell och sentimental när jag sitter här och hör deras lugna andetag. Fisungar vad jag älskar er! ♥

Jag har en fiffig liten app som heter P-tracker! Med den kan jag ha full koll på när min mens börjar & slutar samt när jag har ägglossning! Men det är inte allt! Skitappen gör mig också ständigt påmind om att jag inte knullar! Dagar markerade med ett litet hjärta är de dagar då jag så sensuellt uttryckt "fått till det!"

Behöver jag säga mer!?

Jag känner mig ensam. Väldigt jättemycket ensam faktiskt. Längtar lite smått tills jag slutar jobba och kan åka hem till min älskling. Min hjärtevän & själsfrände. Det känns i hela kroppen när jag är utan dig. Underbara, musikglada själ full av roligheter och minnen. En tår rinner längs min kind. Det var inte meningen att glömma dig idag min Iphone... Crap!

Tre avsnitt och jag har fastnat. Eller ja, jag fastnade efter första avsnittet. Jag kan nu gå ut med att jag var på audition för Big Brother 2012 och gick vidare till nästa uttagning, men tackade nej. Då jag äntligen kommit fram till vad jag vill arbeta med resten av mitt liv så var jag tvungen att tacka nej. Jag brinner för att arbeta med barn och ungdomar, vilket hade blivit en omöjlighet om jag klivit in i huset. Men fan, ibland önskar jag att jag tagit chansen. Det hade varit fett!

Hursom, Big Brother är fantastiskt. Det är männniskan personifierad på bästa sändningstid. Det är ett projekt utav dess like. Att det retar gallfeber på andra, är för mig helt oförståeligt. Vad finns det att reta sig på? De sover, äter, skiter, pippar och super. Diskuterar, tävlar, saknar och älskar. De är vi, men öppet för alla. Jag hade gärna "utsatt" mig själv för den sortens experiment. Jag hade klarat det galant! Typiskt!